Journal

kajsa_lynn @ 2006-06-16T16:10:00

2006-06-16T20:12:48Z

Janne vill in i buren.. Han ville hellre vara i sin lilla bur än ute i den stora... lite feg, men ibland vågade han sig ut o springa.

Arnold i sin "lilla"

Arnold förevigas på kort

kajsa_lynn @ 2006-04-24T20:51:00

2006-04-25T00:57:58Z

Haydennnn!!

ontd

2005-12-30T22:54:37Z

kajsa_lynn @ 2005-12-03T20:36:00

2005-12-04T01:36:53Z

Här rider min söta lilla Dipzy. Tro det eller ej men hon gillade det verkligen. Hon satt helt lugnt och verkade njuta av utsikten..=) Hon passade också på att tvätta Saffe lite på manken när hon ändå satt där uppe=)

Jag och sötnosen! måste köpa ny sadel nu, och hoppas att den ligger kvar bättre än den jag har

Jag & Saffe

kajsa_lynn @ 2005-10-19T18:24:00

2005-10-19T22:27:34Z

Saffe pustar ut!
Efter avslutat ridpass. Tycker han är väldigt fin för att absolut inte vara igång här. Han har vilat bra länge*skäms* Men när man har vilat länge finns det massor med bus i kroppen så han höll sig inte på marken mkt utan tyckte det var roligare att bocka o busa hela tiden, därför den usla sadelplaceringen. :/

Nu längtar han nog ut i hagen igen... trodde jag..;) Men det var ju så kul att komma ut o va med så till nån hage ville han inte..=)

Saffe busar!
Aldrig att han kan ta det lugnt, själv försöker jag hålla balansen efter en hel rad med busiga bocksprång..=)

Saffe vill springa fortare! Den här dagen var det nästan omöjligt att samla honom, hade han fått bestämma hade vi galopperat hela tiden.

Mitt i språnget! Bocksprånget alltså..=)det enda han ville just nu var att rusa i full fart *suck* Att han inte förstår att man ska ta det lite lugnt när man vilat så länge.

kajsa_lynn @ 2005-03-29T15:01:00

2005-03-29T19:25:35Z

Aldrig har det kännts så tungt att leva Aldrig har någonting varit så svårt Aldrig har livet kännts så jobbigt Aldrig har slaget varit så hårt Som den dagen vi fick veta Vad som hade hänt Om du bara visste och kände Den smärta osm vi kännt Och om du bara visste hur dåligt alla mår Att alla kommer gå ur detta med stora djupa sår Sår som aldrig läker Som ärr kommer dom alltid finnas kvar Dom kanske inte syns på ytan Men dom finns där under Och påminner vad som en gång var För hur mycket än vi gråter,hoppas,tror och ber Så vill vi inte inse Att vi aldrig får se dig mer..

kajsa_lynn @ 2005-03-29T14:24:00

2005-03-29T19:22:17Z

jag har överhuvudtaget inga problem med att gå till gynekologen. att jag bryr mig om vad du tycker om mig har ingenting med image att göra. är det inte tvärtom, om jag hade en image skulle det inte spela någon roll vad du tyckte om den/mig. det är ju ändå inte jag. som att du tyckte att jag hade fula skor.

jag tyckte att jag förklarade hur jag var när jag är distanserad. jag är manisk men iskall. inget spelar någon roll så jag slår undan fötterna för världen bara för att se om jag kan, bara för att det inte spelar någon roll och jag är utan mening. jag ångrar mig.

mitt liv går, särskilt så har det gått, i cykler mellan lugn, mani, destruktivitet, ånger, gottgörelse, lugn. men jag förlåter aldrig mig själv fullt ut, min gottgörelse är lika manisk och destruktiv som min destruktiva mani. det går inflation i vissa ord här. därför växer skulden hela tiden. en kvicksandsprincip, ju mer jag sprattlar ju sämre går det. och därför säger min psyktant att jag inte ska göra något alls. om jag inte kan göra rätt ska jag strunta i att göra något alls. jag ska bada eller ta en promenad. 'bära mina känslor'.

därför skulle jag inte skickat det där mejlet. nu ångrar jag mig dock inte, men jag kunde lika gärna ha gjort det. jag kände mig själv tappa kontrollen över mina känslor och tankar. ibland spricker jag. det var alltså helt för min egen skull, och inte alls för din.

jag klandrar mig själv för allting. jag är perfektionist, jag får inte göra misstag. jag får inte göra människor ledsna eller besvikna. enligt dr phil är det en form av arrogans, och det stämmer säkert. vi är ju arroganta hela högen. men det är inte riktigt så att alla får göra misstag utom jag. jag är mer tolerant mot andra, men jag har knappast låga krav. jag mår inte bra av det.

jag vet inte vad jag ville ha av josse.

jag vet inte om jag någonsin fick det.

jag vet inte varför det tog slut.

allt jag är är alla småbitar du redan har sett, som jag har försökt pussla ihop tusen gånger på tusen olika sätt. det blir ingen bild av det. jag blev svartsjuk i alla fall. på alla hennes nya vänner. jag blev ledsen för att hon hela tiden valde bort mig. tyckte jag. jag gjorde det enkelt att välja bort mig. ganska ofta sa jag att hon kunde vara med den eller den eller den istället, när det var på tal. jag ville vara snäll, och jag ville att hon skulle säga att hon hellre ville vara med mig. hon gjorde inte det, men det betyder väl inte att hon inte gillade mig antar jag. hon sa ofta att hon tyckte hemskt illa om dom i sin klass men sen valde hon ändå alltid dom. hon tyckte säkert inte illa om dom, men min svartsjuka tvingade henne att säga det.

hösten innan mådde hon uselt, det vet du säkert. jag gick helt upp i henne då. jag gav henne så mycket av mig själv att hon omöjligt hade kunnat ge mig lika mycket tillbaks. det kunde hon inte hjälpa, det var mitt val att ge. jag älskar att vara behövd. jag dras till folk med problem, och folk med problem dras till mig. jag är bra på att ge och trösta och lappa och laga och vara vad som helst. hon hade en så stor 'skuld' till mig. det var inte alls rättvist, men jag förväntade mig nog ändå att hon skulle ge åt mig tillbaks. när hon mådde bättre gled vi isär lite.

jag kan vara så intensiv. kontrasten blev väl för stor. vad vet jag, nej jag vet inte. jag kommer ihåg att det var den 24 maj som allting sa pang. vi hade varit på gång lite, men så hade vi varit på samma tåg hem och pratat hur bra som helst om vad vi kunde göra tillsammans sen på kvällen. det var en fredag. sen ringde hon och sa att någon hade ringt och frågat om hon skulle med på lundakarnevalen. jag sa att hon fick göra som hon ville. den skulle hålla på hela helgen så jag tyckte att hon verkligen borde välja mig. hon gjorde inte det såklart. det var lite för symboliskt, så då smällde det. inte synbart, men inuti mig. hon hade kunnat göra det mesta efter det, och det hade varit för sent ändå.

jag insåg det såklart inte då och hela cirkusen drog igång. jag tror inte jag förlät henne förren för en månad sen.

sen efteråt sa hon att dom andra hade tjatat, men inte jag, så det hade varit enklare att följa med dom. det var en sjukt dålig ursäkt.

jag ångrar att jag var så långsint. att jag var så svartsjuk, och att jag inte litade på henne alla gånger hon sa hur mycket hon älskade mig. alla dom gångerna var efter den 24 maj. jag ångrar att jag inte kunde kompromissa, att jag inte kunde ge upp och inse att det var slut.