|
[16 Jun 2006|04:10pm] |
Janne vill in i buren.. Han ville hellre vara i sin lilla bur än ute i den stora... lite feg, men ibland vågade han sig ut o springa.
Arnold i sin "lilla"
Arnold förevigas på kort
|
|
|
[14 May 2006|12:32pm] |
jag kan inte andas. jag är inte ditt ansvar.
varför gör jag såhär mot mig själv? varför låter jag inte någon tycka om mig, varför litar jag bara på det som är negativt och ifrågasättande, varför ser jag bara skillnaderna och aldrig likheterna. målet men aldrig vägen varför har jag tunnelseende. jag lägger bara märke till de som går om eller förbi mig, inte de som går med mig.
jag vet varför jag blir så besatt av vissa människor. om en i mina ögon bra människa gillar mig, då ger det också mig ett värde. jag kan sola mig i glansen, vila mig i skuggan och andas ett tag.
och jag vill ha makt över andra människor för om de ger mig den makten måste de se något mig. ibland står jag inte ut med mig själv, jag får inte luft. så jag fråntar andra deras värde för att de ska bli som jag, istället för att höja mig själv sänker jag dem. när jag inte kan bära fler misslyckanden, fel, brister, besvikelser och krav så slänger jag ut dem är över den som råkar vara närmast. den som betyder mest mig för just då. jag säger att det är du som har gjort fel inte jag. sen inser jag mitt misstag och står där med en kränkt vän i ena handen, och skuld och ånger i den andra. för varje gång tappar jag någon bit av personen som jag trampar på, någon bit som ger mig ett värde eller ett syfte. och iställer får jag då ännu mer ångest och skuld och mina utbrott kommer tätare och tätare.
jag kan vara helt borta i längtan efter någon som kan möta mig, rakt i ögonhöjd på samma språk och allt det där. sen händer det och jag slår knut på mig själv för att vara tillräckligt bra, jag går ner på alla fyra och skäller. och det är inget möte. ibland svartnar det för mina ögon. jag kan inte på allvar tro på att någon skulle vara intresserad av att möta mig. jag skäms för mig själv, och om jag skyggar med blicken är det inget möte. jag vägrar låta mig själv vara jämlik. så länge jag gläfser kan vi inte förstå varandra.
jag ångrar mig såklart. jag slår och tillslut är mitt ansikte svullet till oigenkännelighet fullt av blånader och torkat blod, jag kan inte visa upp mig sån för någon. förutom att jag skäms för själva akten kan jag inte tro dig när du säger att jag är hur vacker som helst. för att utkristallisera min sanning går jag en rond till.
jag går runt i skolan och säger att jag är elak, negativ och otrevlig. det är rena försvarsåtgärder, ha inga förväntningar på mig. dessutom måste allting vara glasklart svart eller vitt för att jag ska kunna uthärda, det får inte finnas några sprickor i muren, och inga rosor i murarnas sprickor. du kan inte säga att du älskar mig för om du verkligen gör det har jag behandlat dig så avskyvärt att jag inte kan ta det, jag kan inte stå ut med mig själv. så du måste ogilla mig. det är enklast så.
jag säger 'vi tycker ju inte om varandra egentligen', bara för att det ska vara okej för dig att säga att du inte gillar mig och för att jag inte kan tro att du faktiskt gör det. jag kan inte kosta på mig några fåfänga hopp. de svider och sticks.
samtidigt äter ensamheten upp mig. det ryms ingen ömhet mellan mina muskler och ligament, jag är ett objekt. ni är subjekten. jag föreställer mig att det är som anorexi. att inte förtjäna mat, att inte förtjäna att bli omtyckt, det är ungefär samma sak.
jag kan inte fatta att jag stod där 10 centimeter från ditt ansikte. jag kan se mig själv på min bröllopsdag, hand i hand med mitt liv kärlek som jag väntat på i 30 år och skulle göra allt för. han älskar mig med, och så är stunden kommen. han säger 'ja' och jag säger 'voff'. och så går han för han ville ha kajsa och inte en hund.
hur kan jag inte vara rasande på mig själv för att jag gör såhär om och om och om och om igen? jag är så förbannat envis. att sitta här och konstatera problemet är egentligen inget annat än ännu en spark i magen. jag fegar alltid ur och säger att 'nej, jag var inte tillräckligt bra för dig. hitta någon annan', fastän jag vill skrika dig dig dig vill jag ha. och så händer ingenting. jag undviker helt att ta ansvar för mina misstag och förolämpningar, jag säger till mig själv att vad mer kunde ni förvänta er av mig, en så dålig människa. men det rättfärdigar ingenting.
så då går vi, vilken hand ska du ha?
|
|
|
[14 Feb 2006|11:13pm] |
Jag! I turkost!
I turkost utan solglasögonen
Sofie!
På väg hem
Jag, en kille och Sofie
Jag, pojken och Fi
|
|
|
[03 Dec 2005|08:36pm] |
Här rider min söta lilla Dipzy. Tro det eller ej men hon gillade det verkligen. Hon satt helt lugnt och verkade njuta av utsikten..=) Hon passade också på att tvätta Saffe lite på manken när hon ändå satt där uppe=)
Jag och sötnosen! måste köpa ny sadel nu, och hoppas att den ligger kvar bättre än den jag har
 
Jag & Saffe
|
|
|
[19 Oct 2005|06:24pm] |
Saffe pustar ut!
Efter avslutat ridpass. Tycker han är väldigt fin för att absolut inte vara igång här. Han har vilat bra länge*skäms* Men när man har vilat länge finns det massor med bus i kroppen så han höll sig inte på marken mkt utan tyckte det var roligare att bocka o busa hela tiden, därför den usla sadelplaceringen. :/
Nu längtar han nog ut i hagen igen... trodde jag..;) Men det var ju så kul att komma ut o va med så till nån hage ville han inte..=)
Saffe busar!
Aldrig att han kan ta det lugnt, själv försöker jag hålla balansen efter en hel rad med busiga bocksprång..=)
Saffe vill springa fortare! Den här dagen var det nästan omöjligt att samla honom, hade han fått bestämma hade vi galopperat hela tiden.
Mitt i språnget! Bocksprånget alltså..=)det enda han ville just nu var att rusa i full fart *suck* Att han inte förstår att man ska ta det lite lugnt när man vilat så länge.
|
|
|
[29 Mar 2005|03:01pm] |
|
Aldrig har det kännts så tungt att leva Aldrig har någonting varit så svårt Aldrig har livet kännts så jobbigt Aldrig har slaget varit så hårt Som den dagen vi fick veta Vad som hade hänt Om du bara visste och kände Den smärta osm vi kännt Och om du bara visste hur dåligt alla mår Att alla kommer gå ur detta med stora djupa sår Sår som aldrig läker Som ärr kommer dom alltid finnas kvar Dom kanske inte syns på ytan Men dom finns där under Och påminner vad som en gång var För hur mycket än vi gråter,hoppas,tror och ber Så vill vi inte inse Att vi aldrig får se dig mer..
|
|
|
[29 Mar 2005|02:24pm] |
jag har överhuvudtaget inga problem med att gå till gynekologen. att jag bryr mig om vad du tycker om mig har ingenting med image att göra. är det inte tvärtom, om jag hade en image skulle det inte spela någon roll vad du tyckte om den/mig. det är ju ändå inte jag. som att du tyckte att jag hade fula skor.
jag tyckte att jag förklarade hur jag var när jag är distanserad. jag är manisk men iskall. inget spelar någon roll så jag slår undan fötterna för världen bara för att se om jag kan, bara för att det inte spelar någon roll och jag är utan mening. jag ångrar mig.
mitt liv går, särskilt så har det gått, i cykler mellan lugn, mani, destruktivitet, ånger, gottgörelse, lugn. men jag förlåter aldrig mig själv fullt ut, min gottgörelse är lika manisk och destruktiv som min destruktiva mani. det går inflation i vissa ord här. därför växer skulden hela tiden. en kvicksandsprincip, ju mer jag sprattlar ju sämre går det. och därför säger min psyktant att jag inte ska göra något alls. om jag inte kan göra rätt ska jag strunta i att göra något alls. jag ska bada eller ta en promenad. 'bära mina känslor'.
därför skulle jag inte skickat det där mejlet. nu ångrar jag mig dock inte, men jag kunde lika gärna ha gjort det. jag kände mig själv tappa kontrollen över mina känslor och tankar. ibland spricker jag. det var alltså helt för min egen skull, och inte alls för din.
jag klandrar mig själv för allting. jag är perfektionist, jag får inte göra misstag. jag får inte göra människor ledsna eller besvikna. enligt dr phil är det en form av arrogans, och det stämmer säkert. vi är ju arroganta hela högen. men det är inte riktigt så att alla får göra misstag utom jag. jag är mer tolerant mot andra, men jag har knappast låga krav. jag mår inte bra av det.
jag vet inte vad jag ville ha av josse.
jag vet inte om jag någonsin fick det.
jag vet inte varför det tog slut.
allt jag är är alla småbitar du redan har sett, som jag har försökt pussla ihop tusen gånger på tusen olika sätt. det blir ingen bild av det. jag blev svartsjuk i alla fall. på alla hennes nya vänner. jag blev ledsen för att hon hela tiden valde bort mig. tyckte jag. jag gjorde det enkelt att välja bort mig. ganska ofta sa jag att hon kunde vara med den eller den eller den istället, när det var på tal. jag ville vara snäll, och jag ville att hon skulle säga att hon hellre ville vara med mig. hon gjorde inte det, men det betyder väl inte att hon inte gillade mig antar jag. hon sa ofta att hon tyckte hemskt illa om dom i sin klass men sen valde hon ändå alltid dom. hon tyckte säkert inte illa om dom, men min svartsjuka tvingade henne att säga det.
hösten innan mådde hon uselt, det vet du säkert. jag gick helt upp i henne då. jag gav henne så mycket av mig själv att hon omöjligt hade kunnat ge mig lika mycket tillbaks. det kunde hon inte hjälpa, det var mitt val att ge. jag älskar att vara behövd. jag dras till folk med problem, och folk med problem dras till mig. jag är bra på att ge och trösta och lappa och laga och vara vad som helst. hon hade en så stor 'skuld' till mig. det var inte alls rättvist, men jag förväntade mig nog ändå att hon skulle ge åt mig tillbaks. när hon mådde bättre gled vi isär lite.
jag kan vara så intensiv. kontrasten blev väl för stor. vad vet jag, nej jag vet inte. jag kommer ihåg att det var den 24 maj som allting sa pang. vi hade varit på gång lite, men så hade vi varit på samma tåg hem och pratat hur bra som helst om vad vi kunde göra tillsammans sen på kvällen. det var en fredag. sen ringde hon och sa att någon hade ringt och frågat om hon skulle med på lundakarnevalen. jag sa att hon fick göra som hon ville. den skulle hålla på hela helgen så jag tyckte att hon verkligen borde välja mig. hon gjorde inte det såklart. det var lite för symboliskt, så då smällde det. inte synbart, men inuti mig. hon hade kunnat göra det mesta efter det, och det hade varit för sent ändå.
jag insåg det såklart inte då och hela cirkusen drog igång. jag tror inte jag förlät henne förren för en månad sen.
sen efteråt sa hon att dom andra hade tjatat, men inte jag, så det hade varit enklare att följa med dom. det var en sjukt dålig ursäkt.
jag ångrar att jag var så långsint. att jag var så svartsjuk, och att jag inte litade på henne alla gånger hon sa hur mycket hon älskade mig. alla dom gångerna var efter den 24 maj. jag ångrar att jag inte kunde kompromissa, att jag inte kunde ge upp och inse att det var slut.
|
|
| navigation |
| [ |
viewing |
| |
most recent entries |
] |
|
|
|
|
![[info]](http://l-stat.livejournal.com/img/userinfo.gif?v=88.8){kind=small}
kajsa_lynn's journal
